Att vara Stephanie
Jag har en diagnos som vissa vet. Bipolär sjukdom typ 1. Med borderline drag och en fot i schitzoaffektiv sjukdom.
Varje dag tampas jag med ångest, självsäker beteende och paranoior. Alla har sin historia nu ska jag berätta min.
Så länge jag kan minnas har jag varit mobbad, retad och slagen. Jag har alltid varit den utsatta. Ständiga vredesutbrott, lögner och tårar var min vardag. Och ingen förstod varför.
I tidig ålder började jag dricka sprit och såg en flykt. Jag fick komma bort från livet lite grann och vara en lycklig Stephanie. En falsk lycka jag jagat i så många år.
Två nära vänner tog sina liv och mitt liv sjönk i botten. Jag låg i sängen eller söp konstant i 7 månader. Jag kännde ingenting.
Jag använde relationer som ett sätt att ge mig både bekräftelse och för att få mig att må dåligt. Jag använde sprit för att må bra och ha ångest.
Jag visste inte hur man levde utan ångesten.
När jag var 18 togs beslutet att flytta på mig. Jag var trasig och ville inte mer. I flera år hade jag sagt till mamma " jag vill leva men jag vet inte hur man gör". Vredes utbrotten kom allt tätare och spriten med. Så jag fick flytta. Jag flyttade 62 mil från familj och vänner.
Jag fick flytta till tomheten. Till ett nytt liv. Min första tanke var att jag skulle gå vilse i skogen och frysa ihjäl. Ingen ville ändå ha mig. Men jag hade för mycket paranoior för att våga gå ut.
Tiden gick och jag frös aldrig ihjäl. Istället fann jag annat att fylla hål rummet med. Jag hittade en grabb och tänkte nu leker livet. Men jag hade fortfarande ständig ångest, oro och en känsla av ensamhet.
Denna grabb blev min i hela 9 år. 9 år och två barn och i alla dessa år har jag tampas med känslan av att vara otillräcklig och att vara ensam.
Jag besökte alla vårdcentraler som fanns i jakten på att hitta botemedlet något fel var det ju. Mängder av antidepressiva skrevs ut jag åt sen slutade jag när jag mådde "bra".
Tillslut kom jag till en läkare som så att nu klarar jag inte av dig längre du får en remiss till psyk. Äntligen tänkte jag. Äntligen kan jag få hjälp. Diagnosen fick jag som 26 åring och jag grät av lycka. Äntligen visste vi vad felet var.
Men hur lever jag? Att få en diagnos hjälpte mig inte att leva. Jag trodde allt skulle bli bra. Istället festa jag mer igen. Fick olika mediciner pendla mellan mani och depressioner. Fram och tillbaka.
Jag och min grabb separerade mitt i en manisk period. Det behövdes men var inte genomtänkt. Det var ett beslut båda var med på men vid fel tillfälle.
Åter igen blev livet fyllor och relationer. Fram och tillbaka. Tills en dag jag mötte fel man. Han var aldrig elak men jag självskadade mig enormt med honom. Så pass att jag ännu en gång på riktigt Trodde livet var över.
Min bästa vän tog mig till psyk och där började depressionen. Jag önskade av hela mitt hjärta att mina barn skulle växa upp utan mig. Mitt i allt ringde min syster och jag fick åka hem. 62 mil tillbaka och jag tänkte två dagar. Jag fick stanna tre månader.
Sakta sakta har jag blivit starkare. Jag kämpar fortfarande med ångest och paranoior. Skuldkänslor och känslan av att vara otillräcklig för mina barn. Att dem har fått vara utan mig så här länge.
Jag har idag ett starkt skyddsnät och en speciell man vid min sida. Jag arbetar med personlig utveckling och tar dag för dag. Ibland sjunker jag och ibland höjs jag.
Jag mår bättre men långt ifrån bra.
Som ni förstår har jag utelämnat vissa detaljer och delar som blir för personliga och för brutala för att våga erkänna. Tack!