Ljungsson

Idag saknar jag min mamma lite extra. 

Min mamma lever så jag kan egentligen bara ringa henne. Men det är inte alltid det räcker. 

Idag vill jag krama henne och få vara liten.

Det är en dålig dag idag, och då blir jag liten. Riktigt liten.

 

Mamma har alltid i mina ögon varit min. Jag har hatat att dela med mig av henne till mina systrar när jag var liten. Helst skulle jag sova hos henne varje natt.

Jag kallades mamma gris och krävande. 

 

Min uppväxt var tudelad. Jag hade det bra fast ändå inte. Nu när jag är vuxen vet jag varför, jag har troligen varit sjuk sedan 3års ålder. 

 

När jag var 18år, fick jag inte bo kvar hos mamma. Jag var så sjuk då, för sjuk. Jag fick på några timmar lämna mitt liv (förvisso inget jag saknar), och flytta 62mil med två små väskor och min kudde. 

 

Jag ser ibland fortfarande mamma stå kvar på parkeringen när vi lämnade Skåne. Det är snart 7år sedan och fortfarande gör minnet ont fast jag vet att jag aldrig överlevt om jag hade fått stanna kvar. 

Och det är de som gör mest ont, att inte vara kapabel att leva med sin familj när man är 18år. 

 

Min mamma är idag en av mina bästa vänner, men jag har hatat henne. Jag hatade henne när jag fick flytta. Jag hatade henne innan dess för att hon inte förstod, men jag har alltid också älskat henne. 

 

När jag låg apatisk i sängen i 5månader och hon kunde komma och lägga sig bredvid mig och bara hålla om mig. 

 

Idag saknar jag att ligga i hennes knä när hon kliar mig i håret och frågar om min dag. Jag saknar att höra henne säga att allt kommer bli bra. Och jag saknar framför allt att bara ha henne där bredvid. Att skratta med och prata om världens alla saker.