Ljungsson

Totalt jäkla livrädd.

Flera gånger har jag undrat varför jag skaffade barn när jag vet att det är ärftligt med vissa psykiska sjukdomar.

Jag har två barn ändå, det bästa jag gjort i mitt liv. Men jag är ändå rädd.

Mira har alltid haft väldigt mycket mardrömmar, mardrömmar som hon minns i flera dagar efter och som påverkar hennes dagar negativt. 

Igår kväll berättade hon om en hon haft där det kom en dum man som skar öronen av henne och högg henne. Vilken 4åring drömmer om att folk dödar dem?

Hon kallar sina mardrömmar för "dröm-dumingen". Vi kallar farmors cancer för dumingen. 

Hon har också alltid haft super svårt för att lugna sig själv när hon blir ledsen. Så pass att hon ber om hjälp efter ett tag, man får hålla fast henne i famnen och påminna henne att andas lugnt. Hon får som panik, hyperventilerar, skakar och blir livrädd när hon blir så pass upprörd. 

Jag är så rädd att mitt psyke redan ska ha smittats över och "angripa" henne redan nu.

Min ångest och min paranoia är ju det värsta som finns inte ens jag kan hantera mina och jag är vuxen. Ska då ett barn klara av det? 

En del säger att det är normalt för barn i den åldern, men jag är tveksam.